När städningen blir en sport.
En fru till sin man en lördagkväll på den småländska landsbygden: "Åh, Nisse, jag är så sugen på att gå ut en sväng. Kan vi inte åka och dansa?"
Svaret: "Ta och dammsug lite så går det nog över."
-----------
När man under uppväxten ålades ansvaret för diverse trädgårdssysslor i föräldrarhemmet var det med blandad entusiasm man utförde uppdragen. Det kunde vara att kratta mossa eller plocka pinnar på våren, räfsa löv på hösten eller springa ut med badtofflor i minusgrader för att fylla fågelholken med frön. Men så togs ett steg i utvecklingen och den potentiella flygplatsmotorn, alternativ lådbilsmotorn (mer realistiskt - åtminstone i min nuvarande ålder), ersattes av en åkgräsklippare.
Nu var det många gånger istället en underbar fredagskväll att sätta sig på sitsen och glida runt över grästmattan några timmar i solnedgången samtidigt som man matades med nya musikupplevelser i hörselskydden med radio (ja, då var det något färskt).
Jag har så länge jag kan minnas funnit en viss tjusning i att köra snyggt. Eller hur man nu ska förklara det. När snyggt betyder att få in så många svängar som möjligt på kort tid utan att bryta ett mönster, stressa eller behöva bromsa och backa. Var det något jag kunde så var det att köra snyggt med åkgräsklipparen. Jag trotsade svängradien.
Några år senare berättade Jacob på gymnasiet att de under teorikursen för körkortet på hans körskola hade haft ett tillfälle då både tjejer och killar fick berätta vad de tyckte va attraktivt köregenskapmässigt hos respektives motsatta kön. Från kursledarens håll var meningen med detta inslag antagligen att slå hål på myten bland killar att tjejerna faller för de som kör fortast. Och då en tjej hade förklarat att hon blev imponerad av killar som kunde backa snyggt runt ett hörn, drog nog läraren en tydlig inandning för att demonstrera sin mallighet.
Hur som helst, backa runt ett hörn kunde jag och kan fortfarande. Med andra ord - detta med att köra snyggt är min grej.
Så sent som för några dagar sedan körde jag hem från gymet (ja, det är pinsamt att ta bilen dit men då vädret har varit kasst de senaste 8 månaderna samt att knät behövde all vila den kunde få så var bilen bästa alternativet) och upptäckte hur jag satt och dansade genom kurvorna, växlade som att man var ett med bilen och accelererade och bromsade utan minsta ryck. Jag körde snyggt.
Nu har jag tagit det ända hem. Som en sen födelsedagspresent, då jag inte kunde komma på något jag ville ha som mina föräldrar kunde tänkas köpa, anlände en såndär härlig, batteridriven dammsugare. Man slipper numer en slang som hela tiden går av, en sladd som dras ut och in samt själva paket som ska rulla runt efter en och fastna vid möbler eller dörrkarmar. Nu är det bara ett handtag med styrled och munstycke som gör det möjligt att städa snyggt, att göra snyggt snyggt. Det är numer en sport och jag dammsuger med glädje.
Svaret: "Ta och dammsug lite så går det nog över."
-----------
När man under uppväxten ålades ansvaret för diverse trädgårdssysslor i föräldrarhemmet var det med blandad entusiasm man utförde uppdragen. Det kunde vara att kratta mossa eller plocka pinnar på våren, räfsa löv på hösten eller springa ut med badtofflor i minusgrader för att fylla fågelholken med frön. Men så togs ett steg i utvecklingen och den potentiella flygplatsmotorn, alternativ lådbilsmotorn (mer realistiskt - åtminstone i min nuvarande ålder), ersattes av en åkgräsklippare.
Nu var det många gånger istället en underbar fredagskväll att sätta sig på sitsen och glida runt över grästmattan några timmar i solnedgången samtidigt som man matades med nya musikupplevelser i hörselskydden med radio (ja, då var det något färskt).
Jag har så länge jag kan minnas funnit en viss tjusning i att köra snyggt. Eller hur man nu ska förklara det. När snyggt betyder att få in så många svängar som möjligt på kort tid utan att bryta ett mönster, stressa eller behöva bromsa och backa. Var det något jag kunde så var det att köra snyggt med åkgräsklipparen. Jag trotsade svängradien.
Några år senare berättade Jacob på gymnasiet att de under teorikursen för körkortet på hans körskola hade haft ett tillfälle då både tjejer och killar fick berätta vad de tyckte va attraktivt köregenskapmässigt hos respektives motsatta kön. Från kursledarens håll var meningen med detta inslag antagligen att slå hål på myten bland killar att tjejerna faller för de som kör fortast. Och då en tjej hade förklarat att hon blev imponerad av killar som kunde backa snyggt runt ett hörn, drog nog läraren en tydlig inandning för att demonstrera sin mallighet.
Hur som helst, backa runt ett hörn kunde jag och kan fortfarande. Med andra ord - detta med att köra snyggt är min grej.
Så sent som för några dagar sedan körde jag hem från gymet (ja, det är pinsamt att ta bilen dit men då vädret har varit kasst de senaste 8 månaderna samt att knät behövde all vila den kunde få så var bilen bästa alternativet) och upptäckte hur jag satt och dansade genom kurvorna, växlade som att man var ett med bilen och accelererade och bromsade utan minsta ryck. Jag körde snyggt.
Nu har jag tagit det ända hem. Som en sen födelsedagspresent, då jag inte kunde komma på något jag ville ha som mina föräldrar kunde tänkas köpa, anlände en såndär härlig, batteridriven dammsugare. Man slipper numer en slang som hela tiden går av, en sladd som dras ut och in samt själva paket som ska rulla runt efter en och fastna vid möbler eller dörrkarmar. Nu är det bara ett handtag med styrled och munstycke som gör det möjligt att städa snyggt, att göra snyggt snyggt. Det är numer en sport och jag dammsuger med glädje.
Ica Maxi-matbattle med PT-Jesper
Abstinensen blev för stark, längtan för stor och tankar rann ut i sanden. Då bestämde jag mig för ett kontrollerat återfall. Reinkarnerat och uppgraderat till lite gladare, lite mer målmedvetet och aningen händelserikare. DIsrael tar åter upp kampen för självbekräftelse och ego boost i en liten avskärmad plattform kallat ointressant blogg. Fast jag ser det mer som en väl gömd dagbok för allmän beskådan. Ett kompensation till obefintlig statusuppdatering på Facebook.
Vad var det då som drog tummen ur?
Sprang Göteborgsvarvet förra helgen. Landade in på någorlunda hyfsade 1:35:49 efter att knappt kunnat gå kvällen innan. Efter en vår med växelvis skador och sjukdomar var det tveksamt ifall man ens skulle kunna delta. En lårskada har hållit mig tillbaka sedan mitten av april och bara två dagar innan loppet lyckades jag få ont i knät på jobbet. Men voltaren-tabletterna på lördagsförmiddagen gjorde en viss sus och fram till tio minuter efter att de 21 km var avklarade gjorde inte knät ont alls. Sedan dess har jag inte sprungit en meter. Inte heller gått mer än nödvändigt.
Med munnen full av blodade tänder efter GBG-varvet gick jag en rutinrunda på Maxi i onsdags för några lättare basvarors skull. Men då en lokalkändis i form av PT-Jesper (som har en egen träningsspalt i KalmarPosten varje vecka) dök upp bakom mig vid mejerikylarna tog istället ett, om än icke ömsesidigt, rejält matbattle vid.
Jag har svårt att ta människor som går på gym i långbyxor på allvar, men den här killen tjänar ju pengar på att få andra att träna som han samt så får han publicitet i en reklamblaska.
Det gällde att handla nyttig mat. Inga halvfabrikat utan "stenålder" för de som är bekanta med Coltings matfilosofi.
Nåväl, kampen var kort och jämn. Jag köpte ägg, han köpte ägg. Jag slängde ner en burk oliver och lite saltgurka, han körde in hela armen bland baljväxterna och skopade ner halva hyllan i korgen.
Jag hade därmed förlorat den kampen men istället vunnit tillbaka inspirationen att teckna ner lite smått och gott från en oavbruten tankeverksamhet. När jag sedan myntade "Matbattle med PT-Jesper" i kassakön fanns inte längre någon återvändo. Pennan är orörd men tangentbordet glöder just för stunden och istället för att kämpa med att freda mig från alla tjejer som, som vanligt på fredagkvällarna, kastar sig om halsen på mig så kan jag sitta hemma och knappa på datorn och drömma om sommarens företaganden - på cykel, till fots, på gymet, på rullskidorna, inlinesen eller var som för stunden bär mig framåt mot nya mål och utveckling.
Välkommen tillbaka Dennis!
Vad var det då som drog tummen ur?
Sprang Göteborgsvarvet förra helgen. Landade in på någorlunda hyfsade 1:35:49 efter att knappt kunnat gå kvällen innan. Efter en vår med växelvis skador och sjukdomar var det tveksamt ifall man ens skulle kunna delta. En lårskada har hållit mig tillbaka sedan mitten av april och bara två dagar innan loppet lyckades jag få ont i knät på jobbet. Men voltaren-tabletterna på lördagsförmiddagen gjorde en viss sus och fram till tio minuter efter att de 21 km var avklarade gjorde inte knät ont alls. Sedan dess har jag inte sprungit en meter. Inte heller gått mer än nödvändigt.
Med munnen full av blodade tänder efter GBG-varvet gick jag en rutinrunda på Maxi i onsdags för några lättare basvarors skull. Men då en lokalkändis i form av PT-Jesper (som har en egen träningsspalt i KalmarPosten varje vecka) dök upp bakom mig vid mejerikylarna tog istället ett, om än icke ömsesidigt, rejält matbattle vid.
Jag har svårt att ta människor som går på gym i långbyxor på allvar, men den här killen tjänar ju pengar på att få andra att träna som han samt så får han publicitet i en reklamblaska.
Det gällde att handla nyttig mat. Inga halvfabrikat utan "stenålder" för de som är bekanta med Coltings matfilosofi.
Nåväl, kampen var kort och jämn. Jag köpte ägg, han köpte ägg. Jag slängde ner en burk oliver och lite saltgurka, han körde in hela armen bland baljväxterna och skopade ner halva hyllan i korgen.
Jag hade därmed förlorat den kampen men istället vunnit tillbaka inspirationen att teckna ner lite smått och gott från en oavbruten tankeverksamhet. När jag sedan myntade "Matbattle med PT-Jesper" i kassakön fanns inte längre någon återvändo. Pennan är orörd men tangentbordet glöder just för stunden och istället för att kämpa med att freda mig från alla tjejer som, som vanligt på fredagkvällarna, kastar sig om halsen på mig så kan jag sitta hemma och knappa på datorn och drömma om sommarens företaganden - på cykel, till fots, på gymet, på rullskidorna, inlinesen eller var som för stunden bär mig framåt mot nya mål och utveckling.
Välkommen tillbaka Dennis!
