Ica Maxi-matbattle med PT-Jesper
Abstinensen blev för stark, längtan för stor och tankar rann ut i sanden. Då bestämde jag mig för ett kontrollerat återfall. Reinkarnerat och uppgraderat till lite gladare, lite mer målmedvetet och aningen händelserikare. DIsrael tar åter upp kampen för självbekräftelse och ego boost i en liten avskärmad plattform kallat ointressant blogg. Fast jag ser det mer som en väl gömd dagbok för allmän beskådan. Ett kompensation till obefintlig statusuppdatering på Facebook.
Vad var det då som drog tummen ur?
Sprang Göteborgsvarvet förra helgen. Landade in på någorlunda hyfsade 1:35:49 efter att knappt kunnat gå kvällen innan. Efter en vår med växelvis skador och sjukdomar var det tveksamt ifall man ens skulle kunna delta. En lårskada har hållit mig tillbaka sedan mitten av april och bara två dagar innan loppet lyckades jag få ont i knät på jobbet. Men voltaren-tabletterna på lördagsförmiddagen gjorde en viss sus och fram till tio minuter efter att de 21 km var avklarade gjorde inte knät ont alls. Sedan dess har jag inte sprungit en meter. Inte heller gått mer än nödvändigt.
Med munnen full av blodade tänder efter GBG-varvet gick jag en rutinrunda på Maxi i onsdags för några lättare basvarors skull. Men då en lokalkändis i form av PT-Jesper (som har en egen träningsspalt i KalmarPosten varje vecka) dök upp bakom mig vid mejerikylarna tog istället ett, om än icke ömsesidigt, rejält matbattle vid.
Jag har svårt att ta människor som går på gym i långbyxor på allvar, men den här killen tjänar ju pengar på att få andra att träna som han samt så får han publicitet i en reklamblaska.
Det gällde att handla nyttig mat. Inga halvfabrikat utan "stenålder" för de som är bekanta med Coltings matfilosofi.
Nåväl, kampen var kort och jämn. Jag köpte ägg, han köpte ägg. Jag slängde ner en burk oliver och lite saltgurka, han körde in hela armen bland baljväxterna och skopade ner halva hyllan i korgen.
Jag hade därmed förlorat den kampen men istället vunnit tillbaka inspirationen att teckna ner lite smått och gott från en oavbruten tankeverksamhet. När jag sedan myntade "Matbattle med PT-Jesper" i kassakön fanns inte längre någon återvändo. Pennan är orörd men tangentbordet glöder just för stunden och istället för att kämpa med att freda mig från alla tjejer som, som vanligt på fredagkvällarna, kastar sig om halsen på mig så kan jag sitta hemma och knappa på datorn och drömma om sommarens företaganden - på cykel, till fots, på gymet, på rullskidorna, inlinesen eller var som för stunden bär mig framåt mot nya mål och utveckling.
Välkommen tillbaka Dennis!
Vad var det då som drog tummen ur?
Sprang Göteborgsvarvet förra helgen. Landade in på någorlunda hyfsade 1:35:49 efter att knappt kunnat gå kvällen innan. Efter en vår med växelvis skador och sjukdomar var det tveksamt ifall man ens skulle kunna delta. En lårskada har hållit mig tillbaka sedan mitten av april och bara två dagar innan loppet lyckades jag få ont i knät på jobbet. Men voltaren-tabletterna på lördagsförmiddagen gjorde en viss sus och fram till tio minuter efter att de 21 km var avklarade gjorde inte knät ont alls. Sedan dess har jag inte sprungit en meter. Inte heller gått mer än nödvändigt.
Med munnen full av blodade tänder efter GBG-varvet gick jag en rutinrunda på Maxi i onsdags för några lättare basvarors skull. Men då en lokalkändis i form av PT-Jesper (som har en egen träningsspalt i KalmarPosten varje vecka) dök upp bakom mig vid mejerikylarna tog istället ett, om än icke ömsesidigt, rejält matbattle vid.
Jag har svårt att ta människor som går på gym i långbyxor på allvar, men den här killen tjänar ju pengar på att få andra att träna som han samt så får han publicitet i en reklamblaska.
Det gällde att handla nyttig mat. Inga halvfabrikat utan "stenålder" för de som är bekanta med Coltings matfilosofi.
Nåväl, kampen var kort och jämn. Jag köpte ägg, han köpte ägg. Jag slängde ner en burk oliver och lite saltgurka, han körde in hela armen bland baljväxterna och skopade ner halva hyllan i korgen.
Jag hade därmed förlorat den kampen men istället vunnit tillbaka inspirationen att teckna ner lite smått och gott från en oavbruten tankeverksamhet. När jag sedan myntade "Matbattle med PT-Jesper" i kassakön fanns inte längre någon återvändo. Pennan är orörd men tangentbordet glöder just för stunden och istället för att kämpa med att freda mig från alla tjejer som, som vanligt på fredagkvällarna, kastar sig om halsen på mig så kan jag sitta hemma och knappa på datorn och drömma om sommarens företaganden - på cykel, till fots, på gymet, på rullskidorna, inlinesen eller var som för stunden bär mig framåt mot nya mål och utveckling.
Välkommen tillbaka Dennis!
